Antarktis

Antarktis läge på jordklotet

----

Areal:
Isfri areal:
Permanenta invånare:
Icke permanenta invånare:
Högsta punkt:
Lägsta punkt: 14 000 000 km²
280 000 km²

≈ 0


≈ 1 000–4 000
Vinson Massif (4 897 m ö.h.) Bentleys subglaciärgrav (2 540 m u.h, dock täckt av stora mängder is)

Antarktis är land- och havsområdena kring Sydpolen. Antarktis, som även är en egen djurgeografisk region (antarktiska regionen), är till skillnad från Arktis en riktig kontinent med en landmassa som ligger ovanför havsytan. Det är den enda kontinent som saknar bofast mänsklig befolkning, men det finns fler eller färre tillfälliga boende.

Etymologi

Namnet Antarktis är en latinisering av det grekiska sammansatta ordet ἀνταρκτική, antarktiké, femininum av ἀνταρκτικός, antarktikós,, som betyder "motsatsen till Arktis, det vill säga "motsatsen till norr".

Aristoteles skrev i sitt verk om meteorologi, Μετεωρολογικά, om en Antarktisk region, cirka 350 f.Kr. Den grekiske eller feniciske kartografen Marinus från Tyros ska ha använt namnet i sin världskarta från 100-talet e.Kr., som inte finns bevarad. De romerska skriftställarna Gaius Julius Hyginus och Lucius Apuleius använde under första och andra århundradet e.Kr det latiniserade begreppet från grekiskan, polus antarcticus. Från detta härrör fornfranska pole antartike (1270 e.Kr.), som i modern tappning blivit pôle antarctique. Det lånades vidare till medelengelskans pol antartik i en teknisk avhandling 1391 av den engelske poeten och diplomaten Geoffrey Chaucer och har i modern form blivit Antarctic Pole.

Innan namnet fick sin nuvarande geografiska konnotation användes begreppet också för andra platser som kunde beskrivas som "motsatsen till norr". Den franska kolonin i Brasilien på 1500-talet, Franska Antarktis (1555–1567), fick sitt namn utifrån detta tänkande.

Det första formella omnämnandet av kontinenten som "Antarktis" dokumenterar sig till 1890-talet och den skotske kartografen John George Bartholomew. I det svenska språket finns Antarktis dokumenterat i geografisk betydelse sedan 1837.

Historia

Antarktis uppkomst

Jorden har inte alltid sett likadan ut som den gör i dag. För ungefär 250 miljoner år sedan var världens alla kontinenter samlade i en enda superkontinent, Pangaea. Vid den här tiden tillhörde Antarktis den södra kontinenten Gondwanaland tillsammans med andra kontinenter som Sydamerika, Afrika, Indien och Arabiska halvön. Denna superkontinent låg inte vid Sydpolen, vilket gjorde att Antarktis inte var det islandskap som det är nu, utan en varm och tropisk kontinent med riklig växtlighet bebodd av massor av olika djurarter, däribland dinosaurier.

För ungefär 100 miljoner år sedan kom jordens alla kontinenter att sakta röra sig ifrån varandra. Detta gav upphov till att kraftiga bergskedjor som Himalaya bildades, samt stora klimatförändringar. Antarktis skulle frigöras från Australien och färdas sakta ner mot Sydpolen. Detta gjorde att Antarktis fick ett allt kallare klimat och stora ismassor växte till.

Kontinenten upptäcks

Med hänsyn till Antarktis geografiska läge tog det lång tid innan kontinenten upptäcktes. Geografer och forskare hade dock i århundraden haft teorier om att en stor sydkontinent skulle existera. Detta antagande kallades för Terra Australis (Incognita), ’det (okända) södra landet’, och fanns på europeiska kartor från medeltiden ända till in på 1800-talet. Teorin fördes fram av den grekiske filosofen Aristoteles, men det var först under 100-talet som teorin utvidgades och uppmärksammades av geografen Klaudios Ptolemaios. Denne var övertygad om att en stor sydlig kontinent täckte stora delar av Indiska oceanen. Tanken om ett stort landområde nere i syd väckte stort intresse hos dåtida upptäcktsresande. Den brittiske upptäcktsresanden James Cook försökte redan 1773 att nå Terra Australis med sitt fartyg HMS ''Resolution''. Cook nådde aldrig Antarktis, ty han sökte nå den från Stilla Havet där Antarktis kust ligger sydligare och hindrades av den tjocka packisen.

Flera försök att nå Antarktis gjordes efter Cook men man hindrades av det kalla stormiga havet. År 1820 var det den brittiske sjömannen Edward Bransfields tur att försöka nå kontinentens fastland. Bransfield har noterat i sina anteckningar att man skymtade ett is- och snötäckt land. Bransfield och hans följeslagare landsteg dock inte på fastlandet, utan förde istället utförliga kartanteckningar över området. Ryssen Fabian von Bellingshausen var även han under samma period som Bransfield på expedition runt Antarktis kuster. Han fann ett flertal öar och delar av Antarktis, bland annat har havet Bellingshausenhavet uppkallats efter honom. Den tredje i raden av upptäcktsresande på 1820-talet var segelfartygskaptenen Nathaniel Brown Palmer. Hans syfte med resan till Antarktis var, liksom för många andra resenärer, till största delen den stora efterfrågan på sälskinn. Palmer reste med fartyget Hero och utforskade främst södra delen av Antarktiska halvön 1820–1822. Han blev, tillsammans med sina medresenärer, de första amerikanerna att upptäcka Antarktiska halvön. Deras expedition blev lyckad då de fann ett flertal öar längs kusterna, bland annat Palmer Land, vilken upptäcktes den 16 november 1820 och uppkallades efter Nathaniel Palmer. I februari 1823 upptäckte britten James Weddell Weddellhavet efter att ha seglat med sitt valfångstfartyg på Antarktiska oceanen.

Antarktis hade nu upptäckts av både val- och säljägare. Den första iakttagelsen av fastlandet Antarktis kan inte exakt tillskrivas en enda person. Känt är att en amerikansk säljägare gjorde den första kända landstigningen på kontinenten 1821. Rykten och rapporter började sedan, på 1830-talet, att sprida sig bland världens länder att en stor kontinent var belägen vid Sydpolen. Detta medförde att flera länder skickade iväg forskningsexpeditioner med förhoppningen att upptäcka nya landområden. Bland dessa kan James Clark Ross, Charles Wilkes och Jules Dumont d’Urville nämnas. De fann en rad betydelsefulla öar och kustområden. Ross påbörjade sin resa till Sydpolen den 29 september 1839 med två fartyg. Han namngav ett flertal landområden vid Antarktis som han själv hade upptäckt. Han upptäckte Rosshavet och gjorde en stor utforskning av Victoria Land. Han fann även två vulkaner på Rossön, Mount Terror och Mount Erebus, vilka han namngav efter sina båda fartyg.

Geografi

Den antarktiska kontinenten ligger till den största delen inom södra polcirkeln (cirka 66:e breddgraden). Med ungefär 14 miljoner km² är Antarktis större än Europa. En exakt storlek är svår att fastställa. Landmassor och angränsande havsområden ligger under isen som kontinuerligt ändrar storlek. Den växer efter snöfall och blir mindre när isberg bryts loss.

De Transantarktiska bergen delar kontinenten i en mindre västlig och en betydligt större östlig del. Den högsta bergskedjan är Vinsonmassivet med berget Mount Vinson som är 4 897 meter högt. Djupaste punkten som är täckt med is ligger 2 538 meter under havsytan. Runt om Antarktis sträcker sig den Antarktiska oceanen. Den närmast liggande punkten på en annan kontinent är sydspetsen av Sydamerika, Eldslandet.

Indelning

Indelningen av Antarktis sker i stora områden, hav och shelfis:

Områden:

• Antarktiska halvön
• Adelie Land
• Coats land
• Dronning Maud Land
• Enderby land
• George V Land
• Marie Byrd Land
• Neuschwabenland
• Wilkes Land

Hav: (randhav till Antarktiska oceanen)

• Scotiahavet
• Weddellhavet
• Rosshavet
• Amundsenhavet
• Bellingshausenhavet

Shelfisområden:

• Ross shelfis
• Riiser-Larsens shelfis
• Filchner-Rønnes shelfis
• Larsens shelfis

Isen

Inlandsisen

Speciellt för Antarktis är att kontinenten är nästan helt täckt av is. Den antarktiska inlandsisen som är upp till 4 500 meter tjock innehåller omkring 90 procent av världens is och 75 procent av världens sötvattenreserver. Bara 280 000 km² (2 procent) av kontinentens yta är isfri, och består av bergskedjor som skär genom isen och områden med låg nederbörd.

Isberg

Då och då lossnar stora tillplattade isberg från shelfisen som flyter några tusen kilometer ut i havet. Det tar ibland många år tills ett stort isberg smälter helt. Ofta bryts ett isberg i många mindre delar under sin tid på havet. Den 30 april 1894 siktade man ett isberg i Atlanten vid (-26°30' -25°40'). Det är den nordligaste positionen som är känd.

Styre och politik

Territoriella anspråk

Flera stater ställde under 1900-talet territoriella anspråk på Antarktis. Efter Antarktisfördraget saknar dessa anspråk praktiskt betydelse.

• Argentina: Argentinska Antarktis (25–74° V), utropat 1943.
• Australien: Australiska Antarktis (160–142° Ö samt 136–45° Ö), proklamerat 1933.
• Brasilien: intressezon 28–53° V, utropad 1986.
• Chile: Chilenska Antarktis (53–90° V), utropat 1940.
• Frankrike: Franska sydterritorierna (142–136° Ö), utropade 1924.
• Norge: Norska Antarktis (45° Ö–20° V), proklamerat 1939.
• Nya Zeeland: Ross Dependency (150°V–160° Ö), utropat 1923.
• Storbritannien: Falkland Islands Dependencies, utropat 1908. Brittiska Antarktis (20–80° V), utropat 1962.

Lagar

Eftersom Antarktis inte har någon egen lagstiftande församling och inte tillhör något land, kan man tro att inga lagar och inga domstolar finns. Men i praktiken gäller lagar från de olika basernas hemländer, ungefär som på fartyg till sjöss. Många länder med baser har också lagar som uttryckligen skyddar naturen i Antarktis. Antarktisfördraget innehåller sådana skyddsregler.

Framtid och risker

Antarktis framtid

I förhållande till övriga kontinenter är Antarktis miljö god, vilket beror på dess isolerade läge. Sedan Antarktisfördraget undertecknades den 1 december 1959 har totalförbud för kommersiell exploatering fastslagits. Trots detta har kontinenten till viss del skadats av mänsklig påverkan. Forskare och upptäcktsresande har under åren varit tvungna att bygga olika former av bostäder och forskningsstationer. Detta har gjort att landskapet utsatts för avfall som kan vara skadligt för både djur och natur.

Ozonlagrets uttunning är ett allvarligt hot mot Antarktis miljö, …