Ryssland

Ryssland (Russian: Россия; Rossija), formellt Ryska federationen (Russian: Российская Федерация; Rossijskaja Federatsija), är en federal republik som omfattar stora delar av Östeuropa och hela Nordasien. Landet gränsar till Norge, Finland, Estland, Lettland, Belarus och Ukraina, samt via exklaven Kaliningrad oblast vid Östersjökusten till Litauen och Polen, i väster, och Georgien, Azerbajdzjan, Svarta havet samt Kaspiska havet i sydväst. I norr gränsar Ryssland till Norra ishavet och i söder till Kina, Nordkorea, Mongoliet och Kazakstan. Landet gränsar i öster till Stilla havet och har där även havsgräns mot Japan och den amerikanska delstaten Alaska.

Ryssland är världens till ytan största land och täcker stora delar av både Europa och Asien. Gränsen mellan världsdelarna går via Uralbergen. Ryssland har lite mindre än 144 miljoner invånare. I huvudstaden Moskva bor cirka 12 miljoner människor.

Ryska federationen består av sammanlagt 89 administrativa och territoriella enheter, så kallade federationssubjekt. De 89 subjekten utgörs av 21 republiker, 6 territorier (kraj), 50 regioner (oblast), 9 autonoma distrikt, 1 autonom region och två federala städer. Samtliga federationssubjekt är representerade med två ledamöter var i det ryska parlamentets överhus, federationsrådet, som alltså sammanlagt har 178 ledamöter. Det påminner om sammansättningen av men går också tillbaka på tidigare traditioner i Ryssland då Sovjetunionens högsta sovjet uppdelades i två kammare med olika representation från olika landsdelar.

Historia

Förhistoria

Stenåldern

De paleolitiska bosättningarna i Ryssland är omfattande. Bland fynden från moustérientiden kan nämnas grottan Kiik-Koba på Krim, i dagens Ukraina, med typisk neanderthalkaraktär. Särskilt yngre paleolitisk tid, 35 000-10 000 f. Kr., uppvisar en rad viktiga fyndorter, där bl. a. Kostjenki vid Dons och Metsin vid Dneprs övre lopp visar klar kontakt med samtida kulturgrupper i Västeuropa. I ett betydande gravfält vid Sungir utanför Moskva har de döda gravlagts med praktfulla dräkter av uppträdda snäckor och pärlor.

Under mesolitisk tid domineras Västryssland med Balticum av de skogsjägarkulturer som i Norden går under benämningen Maglemosekultur: Swidérien och Kunda. Centralrysslands mesolitiska kulturer brukar uppdelas i Volga-Oka-kulturen, Kamakulturen och Dneprkulturen. De första jordbrukskulturerna uppträder söderifrån under 3000-talet f.Kr., framför allt i den s. k. Tripolje-Cucutenikulturen i sydväst. Lerstatyetter, bl. a. av fruktbarhetsgudinnor, är vanliga. Subneolitiska jägarpopulationer med keramik dominerar samtidigt de nordligare delarna, gropkeramisk kultur i Centralryssland och kamkeramisk i nordväst. Den senare omfattar även Finland och norrlandskusten.

Brons- och järnåldern (till 500 e. Kr.)

Den tidigaste metallåldern tränger fram från öster i form av stridsyxekulturer. I Centralryssland utvecklas Fatjanovokulturen med enmansgravar, där skeletten placeras i hopkrupen, sidliggande ställning. I söder utvecklas den s. k. katakombgravskulturen, där de döda placeras i schakt, stenkistor, katakomber eller timmergravar.

Under första hälften av det sista förkristna årtusendet introduceras järnet i Ryssland, och den mest betydande kulturkretsen är skyternas, vilkas praktfulla gravar vittnar om kontakter med Centraleuropas kelter och Italiens etrusker samt med greker och främre-orientaliska kulturer, bl. a. Assyrien. Starkt påverkad av skyterna växte Ananjinokulturen fram kring nedre Kama. På 400-talet e. Kr. passeras Ryssland åter av östliga ryttarnomader, hunnerna, och ungefär samtidigt sprider sig slaverna inåt Östeuropa.

Från 500 e. Kr.

Under nordisk vendeltid (550-800 e. Kr.) handlade slaviska stammar aktivt med vikingarna och befolkningen i det moderna Sverige. På vägen från varjagerna till grekerna använde Vikingarna de stora slaviska bosättningarna i Ladoga (Staraja Ladoga), Ilmen (Holmgård, det nuvarande Novgorod) samt Gnesdovo invid Smolensk vid övre Dnepr som handelsplatser och omlastningsstationer. Rika skandinaviska gravfynd har tagits fram på dessa platser, och en stor skandinavisk bosättning kan påvisas, även om de slaviska inslagen i materialet visar stark blandning mellan folkgrupperna.

Norra och västra Ryssland beboddes under vikingatiden (800-1050) av en mängd finsk-ugriska och slaviska stammar utan fastare organisation. Vid den stora Volga-kröken bodde bulgarerna med huvudstaden Bolgar, i Sydryssland huserade magyarerna och längre österut kasarerna. Redan på 700-talet hade dessa folk skapat betydande riken. På 800-talet framträdde ett nytt turkfolk från öster, petjenegerna, och magyarerna pressades västerut till sitt nuvarande område i Ungern.

Dessa händelser innebar ett svårt avbräck för den nordiska handeln med kalifatet, och vikingarna måste söka sig västligare handelsvägar. Enligt Nestorskrönikan skulle varjager från sveariket ha uppträtt i Ryssland och utkrävt skatt av befolkningen år 862. År 865 kallades enligt samma källa Rurik och hans båda bröder till landet för att bringa ordning bland de slaviska stammarna, och de slog sig då ned i Novgorod, Beloosero och Isborsk.

Ättlingen Oleg efterträdde Rurik och besittningen Kiev och i början av 900-talet angrep han Konstantinopel. Krönikans berättelser upptar sannolikt detaljer ur svearnas långt tidigare expansion i Ryssland. Det av ruser grundade skandinaviska väldet kallades Gårdarike. Under storfurstarna Vladimirs och Jaroslavs tid mot slutet av 900-talet började en sammansmältning av nordisk och slaviska element.

Kievriket och mongoliska erövringar

Den första slaviska statsbildning som senare skulle komma att utvecklas till bland annat Ryssland tillkom i Kievområdet (Kievriket), senare Ukraina. Föregångaren till Ukraina ska ha grundats år 862 då Rurik blev knez i Rutenien. Under de första århundradena var Novgorod, Vladimir och Kiev huvudstäder. Moskva omnämns första gången i krönikorna år 1147, men det dröjde lång tid innan Ryssland i modern mening etablerades.

Under mitten av 1200-talet erövrade mongolväldet Rus, och under 250 år framöver var det ryska området skyldigt att betala tribut till mongolerna. Dessutom anföll mongolerna, som hade sitt säte i Gyllene horden, med jämna mellanrum ryska städer.

Under denna tid utvecklades Ryssland mycket ringa och styrdes i praktiken av mongolerna, även om de ryska furstarna de jure hade makten. Sista slaget mot mongolerna stod 1480 vid floden Ugra, då mongolerna slutligen förlorade kontrollen över de ryska områdena.

Moskvas expansion och tsartiden

Under den senare medeltiden växte storfurstendömet Moskva fram, och den expanderade under 1500-talet sakta men säkert österut in i Asien. Början av 1600-talet kallas den stora oredan. Polska styrkor trängde in i Ryssland och försökte installera lydtsarer. Denna oreda kom till på grund av att Rurikätten dött ut i och med Ivan den förskräckliges andre sons död. Efter tio års strider och maktkamp lyckades man tränga undan de polsk-litauiska trupperna, och Michail Romanov utropades till tsar 1613.

När Peter den store tog över regeringen 1694 (han hade blivit tsar vid tio års ålder 1682, men fram till 1694 regerade hans mor och syster i hans ställe) inleddes en reformperiod för Ryssland, för att omvandla landet till en västerländsk stat. Denna stat kallas idag Tsarryssland. Dessa reformer fick stor betydelse för överklassens vardag – för deras klädsel, vanor, sociala liv och utbildning, och för att använda landets resurser och handelsvaror på ett mer genomtänkt sätt. Han lät bygga den västinfluerade staden Sankt Petersburg. Denna grundades 1703 och var huvudstad under perioden 1712–1918; efter revolutionen kom Moskva på nytt att utses till huvudstad. Under en stor del av Peter den stores tid som regerande tsar deltog Ryssland i det Stora nordiska kriget.

Efter freden i Nystad 1721 började Tsarryssland att växa även mot väster, för att till slut etableras som en av Europas stormakter. Landet kallas från denna tid Kejsardömet Ryssland. Rysslands tillväxt skedde genom ett flertal krig, bland annat mot Sverige som 1809 tvingades överlämna Finland till Ryssland, och mot Napoleon I (1812-14). Efter lång tid av diskussioner avskaffade tsar Alexander II år 1861 den avskydda och föråldrade livegenskapen. Tjugo år senare mördades han av revolutionärer.

Under 1900-talets början uttrycktes missnöje mot statsmakten, och folkliga krav på förändring spred sig runtom i Europa. I Ryssland ledde omfattande strejker bland arbetare i städerna och protester på landsbygden samt ett misslyckat krig (se Rysk-japanska kriget) till att en revolution bröt ut 1905. Tsar Nikolaj II svarade med att placera ut soldater, och ett antal demonstranter avled genom beskjutning. Detta besvarades med världens ditintills största generalstrejker och uppror. Tsaren tvingades lätta på makten och tillät nu för första gången ett parlament, duman, att dela makten med honom. Duman upplöstes dock efter bara något år, efter ett par nyval, och sammanträdde på nytt inte förrän efter februarirevolutionen 1917. Dessutom tillät tsaren arbetarna att sätta upp arbetarråd, så kallade sovjeter. Finland fick samtidigt allmän rösträtt för kvinnor och män till en nyinrättad enkammarriksdag, men efter 1909 tog förryskningspolitiken fart där och den finska lantdagen fick inte sammanträda igen förrän år 1917.

Den revolutionära stämningen i Ryssland fortsatte, och bristen på mat kulminerade i februarirevolutionen 1917 mot tsarväldet. Tsaren försökte återigen återupprätta kontrollen över landet, och soldater sändes ut för att skingra massorna; detta slutade dock med att soldaterna sköt sina officerare och ställde sig på demonstranternas sida. Tsaren hade nu inget annat val än att abdikera. En provisorisk regering under Aleksandr Kerenskij installerades. Bolsjevikerna var emellertid de som hade störst inflytande i arbetarråden. Rysslands förluster och nederlag i det pågående första världskriget gjorde att folkopinionen vände sig mot den provisoriska regeringen som valt att fortsätta kriget. Man krävde nu me…